Borde inte det här räknas som mobbing? Så varför gör dom inget? Varför accepterar dom det?
Jag har nog alltid varit utanför, aldrig varit en del av en grupp riktigt.
Det har av någon anledning alltid varit accepterat att trycka ner mig, att varje dag under ett år säga att jag är så trög att jag inte förstår någonting. Under mellanstadiet accepterade min lärare att jag inte ens blev vald när vi hade idrott. Jag blev inte ens vald sist, jag blev inte ens vald. Under idrotten blev jag aldrig passad och det var och är riktigt plågsamt med idrott. Så jag skolkar från det, eftersom att mina lärare är så inkompetenta att dom är okej med att jag varje dag får stå ut med olika kränkningar.
För några veckor sen på en engelskalektion sa vår lärare åt oss att dela upp oss två och två eller tre och tre och göra en uppgift. Jag satt vid samma bord som två andra, som jag inte gillar och dom gillar inte mig. Egentligen ville jag inte ens jobba med dom, men jag visste inte vart jag skulle ta vägen så jag satt kvar. Vet ni vad dom gjorde då, jag vet inte hur jag ska förklara det med ord. Men dom liksom schasade bort mig, dom gav mig en blick och viftade med handen. Fattar ni hur kränkande det känndes? Men jag vet att det inte är någon idé att säga till en lärare, för jag får bara höra att det är inbillning då. Att jag bara inbillar mig att dom inte gillar mig. Det är så plåsamt att känna sig så kränkt och berätta det men då bara få höra att det är inbillning. För det är inte inbillning. Det är på riktigt.
Varför tar dom inte mig på allvar? Varför är det okej att hela tiden försöra för mig? Varför är det inte okej med sexuella trakasserier och rasism, men okej med mobbing? Varför ska jag behöva acceptera att det är så här och få höra att det här är inbillning?
För borde inte det här räknas som mobbing? Bara för att dom bara gör det när ingen ser blir det ju inte mindre mobbing. Eller det kaske inte är mobbing att schasa bort någon, att vägra jobba med någon, att inte svara när någin pratar med dom, att verkligen ignoera någon? Det kanske bara är mobbing när man slår någon? Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att dom kunde slå mig, för då skulle jag åtminstande vara sedd och dom kanske skulle ta mig på allvar då. För det är värre att inte vara sedd, under många långa preioder har dom inte ens sagt npgot. Det är värre, för jag vill bli sedd iaf, det är så läskigt att ingen ser en att det inteskulle spela någon roll om jag skrek, dom skulle inte höra mig ändå. Det är så fel att man ska behöva önska att man blev slagen.
I min skola accepterar dom inte sexuella trakasserier och rasism, men mobbing är därmot okej. Det var några som blev kallade hora lite då och då. Så dom sammlade alla i årskursen och berättade att det är inte okej att kalla tjejerna hora. Det är inte heller okej med rasism, men mobbing sa dom inget om. Jag skulle hellre bli kallad hora lite då och då, det sa jag till min lärare men då blev han sur. Men dom blir iaf tagna på allvar och är inte ensama om det. Jag är ensam om det jag är med om och blir inte tagen på allvar. Det är värre.
"Mobbing (även kränkande särbehandling) innebär att en eller flera personer utsätts för systematiska trakasserier inom en social grupp." Står det på wikipedia, så det är ju faktiskt mobbing på riktigt. Jag önskar att dom kunde inse att det inte är jag som inbillar mig, att dom kunde ta mig seriöst.
Det här blev säkert ett förvirrat och upprepande inlägg som ingen kommer orka läsa, men ändå. Jag är trött på att under min skoltid aldrig blivit tagen på allvar. Jag skulle kunna skriva mycket mer, som om den där gången dom satt och upprepade mitt namn. När jah frågade vad dom vill sa dom bara "Vadå vi har inte sagt nåt åt dig". Och alla andra gånger, men det struntar jag i nu.
Det har av någon anledning alltid varit accepterat att trycka ner mig, att varje dag under ett år säga att jag är så trög att jag inte förstår någonting. Under mellanstadiet accepterade min lärare att jag inte ens blev vald när vi hade idrott. Jag blev inte ens vald sist, jag blev inte ens vald. Under idrotten blev jag aldrig passad och det var och är riktigt plågsamt med idrott. Så jag skolkar från det, eftersom att mina lärare är så inkompetenta att dom är okej med att jag varje dag får stå ut med olika kränkningar.
För några veckor sen på en engelskalektion sa vår lärare åt oss att dela upp oss två och två eller tre och tre och göra en uppgift. Jag satt vid samma bord som två andra, som jag inte gillar och dom gillar inte mig. Egentligen ville jag inte ens jobba med dom, men jag visste inte vart jag skulle ta vägen så jag satt kvar. Vet ni vad dom gjorde då, jag vet inte hur jag ska förklara det med ord. Men dom liksom schasade bort mig, dom gav mig en blick och viftade med handen. Fattar ni hur kränkande det känndes? Men jag vet att det inte är någon idé att säga till en lärare, för jag får bara höra att det är inbillning då. Att jag bara inbillar mig att dom inte gillar mig. Det är så plåsamt att känna sig så kränkt och berätta det men då bara få höra att det är inbillning. För det är inte inbillning. Det är på riktigt.
Varför tar dom inte mig på allvar? Varför är det okej att hela tiden försöra för mig? Varför är det inte okej med sexuella trakasserier och rasism, men okej med mobbing? Varför ska jag behöva acceptera att det är så här och få höra att det här är inbillning?
För borde inte det här räknas som mobbing? Bara för att dom bara gör det när ingen ser blir det ju inte mindre mobbing. Eller det kaske inte är mobbing att schasa bort någon, att vägra jobba med någon, att inte svara när någin pratar med dom, att verkligen ignoera någon? Det kanske bara är mobbing när man slår någon? Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att dom kunde slå mig, för då skulle jag åtminstande vara sedd och dom kanske skulle ta mig på allvar då. För det är värre att inte vara sedd, under många långa preioder har dom inte ens sagt npgot. Det är värre, för jag vill bli sedd iaf, det är så läskigt att ingen ser en att det inteskulle spela någon roll om jag skrek, dom skulle inte höra mig ändå. Det är så fel att man ska behöva önska att man blev slagen.
I min skola accepterar dom inte sexuella trakasserier och rasism, men mobbing är därmot okej. Det var några som blev kallade hora lite då och då. Så dom sammlade alla i årskursen och berättade att det är inte okej att kalla tjejerna hora. Det är inte heller okej med rasism, men mobbing sa dom inget om. Jag skulle hellre bli kallad hora lite då och då, det sa jag till min lärare men då blev han sur. Men dom blir iaf tagna på allvar och är inte ensama om det. Jag är ensam om det jag är med om och blir inte tagen på allvar. Det är värre.
"Mobbing (även kränkande särbehandling) innebär att en eller flera personer utsätts för systematiska trakasserier inom en social grupp." Står det på wikipedia, så det är ju faktiskt mobbing på riktigt. Jag önskar att dom kunde inse att det inte är jag som inbillar mig, att dom kunde ta mig seriöst.
Det här blev säkert ett förvirrat och upprepande inlägg som ingen kommer orka läsa, men ändå. Jag är trött på att under min skoltid aldrig blivit tagen på allvar. Jag skulle kunna skriva mycket mer, som om den där gången dom satt och upprepade mitt namn. När jah frågade vad dom vill sa dom bara "Vadå vi har inte sagt nåt åt dig". Och alla andra gånger, men det struntar jag i nu.
I'm stuck with this feeling, will it ever stop?
Det är konstigt att man efter så lång tid fortfarande kan sakna en person.
Efter att inte pratat med någon på sex månader.
Borde man inte glömt den personen då?
Efter att inte pratat med någon på sex månader.
Borde man inte glömt den personen då?
Förvirrad
När jag var yngre trodde jag att när jag växte upp och blev äldre skulle jag hitta mig själv. Men jag blir bara mer och mer förvirrad för varje dag som går.
02.39
Åh, vem försöker jag lura? Det gör inte alls mindre ont. Jag har inte ens sett dig på riktigt nu, men bara att se dig på facebook gör ont. Fan vad jag saknar dig, jag har förlorat många kompisar men jag saknar ingen som jag saknar dig. Och det värsta är nog, att vi blev inte ovänner av nåt bråk. Vi bara tappade kontakten. eller så tror jag det va, men vad vet jag du kanske blev arg på mig för något?
Förändring
Jag är så trött på att inte våga vara mig själv till 100 procent. Jag brukar inte ha några nyårslöften, men 2011 då ska saker förändras. Jag ska iaf göra mitt bästa för att det ska bli bättre igen. Jag ska sluta bry mig om dom som bara vill förstöra för mig. Jag har faktiskt lika stor rätt som alla andra att finnas. Det är inte kul att det tog mig nästan 17 år att inse det.
17
När började tiden gå så fort? Det var inte länge sen jag var liten. Jag kommer ihåg när jag gick på mellanstadiet och jag såg alla gymnasieelever. Dom såg så stora ut, jag ville inget annat än att bli äldre och bli som dom. Nu är det dock tvärtemot, jag skulle gärna bli yngre igen. Jag fattar inte att jag är arton om ett år, eller ett år minus en dag t.o.m.
Tiden gick så sakta när jag var liten. Ett skolår kändes som tio år och jag trodde verkligen att jag aldrig skulle bli stor. Men nu, första året på gymnasiet gick på fem minuter, och första terminen i tvåan gick på två minuter.
Det är bara att inse, om 13 år är jag 30, jag vill inte tänka på hur fort det kommer att gå.
23.09
Det känns konstigt, men det gör knappt ont att se dig längre.
