|

Jag har nog alltid varit utanför, aldrig varit en del av en grupp riktigt.
Det har av någon anledning alltid varit accepterat att trycka ner mig, att varje dag under ett år säga att jag är så trög att jag inte förstår någonting. Under mellanstadiet accepterade min lärare att jag inte ens blev vald när vi hade idrott. Jag blev inte ens vald sist, jag blev inte ens vald. Under idrotten blev jag aldrig passad och det var och är riktigt plågsamt med idrott. Så jag skolkar från det, eftersom att mina lärare är så inkompetenta att dom är okej med att jag varje dag får stå ut med olika kränkningar.

För några veckor sen på en engelskalektion sa vår lärare åt oss att dela upp oss två och två eller tre och tre och göra en uppgift. Jag satt vid samma bord som två andra, som jag inte gillar och dom gillar inte mig. Egentligen ville jag inte ens jobba med dom, men jag visste inte vart jag skulle ta vägen så jag satt kvar. Vet ni vad dom gjorde då, jag vet inte hur jag ska förklara det med ord. Men dom liksom schasade bort mig, dom gav mig en blick och viftade med handen. Fattar ni hur kränkande det känndes? Men jag vet att det inte är någon idé att säga till en lärare, för jag får bara höra att det är inbillning då. Att jag bara inbillar mig att dom inte gillar mig. Det är så plåsamt att känna sig så kränkt och berätta det men då bara få höra att det är inbillning. För det är inte inbillning. Det är på riktigt.

Varför tar dom inte mig på allvar? Varför är det okej att hela tiden försöra för mig? Varför är det inte okej med sexuella trakasserier och rasism, men okej med mobbing? Varför ska jag behöva acceptera att det är så här och få höra att det här är inbillning?

För borde inte det här räknas som mobbing? Bara för att dom bara gör det när ingen ser blir det ju inte mindre mobbing. Eller det kaske inte är mobbing att schasa bort någon, att vägra jobba med någon, att inte svara när någin pratar med dom, att verkligen ignoera någon? Det kanske bara är mobbing när man slår någon? Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att dom kunde slå mig, för då skulle jag åtminstande vara sedd och dom kanske skulle  ta mig på allvar då. För det är värre att inte vara sedd, under många långa preioder har dom inte ens sagt npgot. Det är värre, för jag vill bli sedd iaf, det är så läskigt att ingen ser en att det inteskulle spela någon roll om jag skrek, dom skulle inte höra mig ändå. Det är så fel att man ska behöva önska att man blev slagen.

I min skola accepterar dom inte sexuella trakasserier och rasism, men mobbing är därmot okej. Det var några som blev kallade hora lite då och då. Så dom sammlade alla i årskursen och berättade att det är inte okej att kalla tjejerna hora. Det är inte heller okej med rasism, men mobbing sa dom inget om. Jag skulle hellre bli kallad hora lite då och då, det sa jag till min lärare men då blev han sur. Men dom blir iaf tagna på allvar och är inte ensama om det. Jag är ensam om det jag är med om och blir inte tagen på allvar. Det är värre.

"Mobbing (även kränkande särbehandling) innebär att en eller flera personer utsätts för systematiska trakasserier inom en social grupp." Står det på wikipedia, så det är ju faktiskt mobbing på riktigt. Jag önskar att dom kunde inse att det inte är jag som inbillar mig, att dom kunde ta mig seriöst.

Det här blev säkert ett förvirrat och upprepande inlägg som ingen kommer orka läsa, men ändå. Jag är trött på att under min skoltid aldrig blivit tagen på allvar. Jag skulle kunna skriva mycket mer, som om den där gången dom satt och upprepade mitt namn. När jah frågade vad dom vill sa dom bara "Vadå vi har inte sagt nåt åt dig". Och alla andra gånger, men det struntar jag i nu.

Dom har soppat bort gruset ute. Solen skiner. Om jag inte kollade fel på termotern var det nästan 30 grader ute. Jag har varit ute utan min jacka och frös inte ett dugg, och då är jag ändå en frusen person. Och det går att cykla igen, visst det går på vintern med, men det är inget jag gör.

Jag hade inte tänkt ha några tråkiga inlägg utan bilder i min blogg. Men jag är så glad! Jag måste bara berätta det!

Vill ni veta något jag är riktigt trött på?
Jag är riktigt trött på tjatet om den svenska avundsjukan och jantelagen.

Så fort man kritiserar någon så blir det massa tjat om att man bara är avundsjuk och så typiskt svensk.
Ofta handlar det inte ens om avundsjuka. Man kanske bara inte tycker att en viss person passar så jättebra som programledare eller kanske inte tycker  att en viss blogg är så jättebra att den förtjänar att vara storbloggare och få göra massa saker. Och säger man att man inte tycker att Kenza är världens snyggaste, ja då är man verkligen avundsjuk. Men man kan ändå tycka att det är kul för  dom, även om det finns andra som man tycker förtjänar det mer.

Ska vi ta bloggaren Isabelle Strömberg som exempel?
Hon ska ju nu få en webbtv-show om mode på OP.se.
Och så fort någon kritiserar deras val av bloggare till deras show så blir det mängder av kommentarer om att man är så typisk svensk och avundsjuk och att det är sorgligt att man inte kan glädjas åt att det går bra för andra.

Jag tycker att Isabelle klär sig fint ibland, och ibland inte. Men jag tycker inte att hon förtjänar ett program om mode. För hon är ingen modebloggare men samtidigt missunnar jag inte henne det. Jag tycker bara att det finns så många modebloggare som förtjänar det mer.

Och alla vet vad dom ger sig in på när dom startar en blogg som man försöker få att bli stor.
Bloggning är inte ett nytt fenomen alla vet hur storbloggarna behandlas så att  säga att hon inte vet vad hon ger sig in på är också fel.

Man kan inte försvara all kritik med att det är avundsjuka, det går faktiskt inte.

Vad tycker ni om den såkallade svenska avundsjukan, finns den eller finns den inte?